Arbetsmiljöfrågor hanteras i dag inom organisationen som separata entiteter, skapat utifrån att frågan är så komplex och organisationer har idag inte kompetens eller verktyg för att ta ett helhetsperspektiv.

I ett antal rapporter och olika typer av forskning återkommer samma tendenser, att den psykosociala ohälsan (som är en del av arbetsmiljön) är accelererande och verktygen inom organisationen för att hantera frågeställning är få. Oftast vänder sig organisationer till olika typer av företagsvårdsinstanser när problemet har blivit en ”action” hos HR avdelningen och effekterna av skadan ofta redan är akut. Ett reaktivt beteende som lindrar symptomen men sällan eller aldrig får den reella orsaken hanterad.

Företag har idag ett engagemang att hantera frågan, men svaret på hur de ändrar den accelererande arbetsmiljökostnaden till en produktivitet och en innovationskraft som krävs av varje bolag för att möta morgondagens enorma marknadskonkurrens?

”Psykisk ohälsa har blivit den vanligaste orsaken till sjukskrivningar i Sverige. De samhällsekonomiska kostnaderna för dessa sjukskrivningar är omfattande. Bara Försäkringskassans kostnader för sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättningar för psykisk sjukdom var 2009 över 23 miljarder kronor (varav 4,4 miljarder för sjukpenning). Men utöver Försäkringskassans utbetalningar orsakar psykisk ohälsa kostnader i mångmiljardklassen för svenska företag” (hitta rapporten här).

Är detta fenomen något som är förvånande, inte ett dugg, det är bara en spegelbild av dagens samhälle och företags omöjlighet att hinna med och ställa om operationen till att hantera dagens ökade krav. Om man tar ett steg åt sidan och sneglar på verksamheter och prestationer från organisationer och inte minst idrottskvinnor/män, som har tvingats att utvecklas i en enorm takt. En idrottsperson har idag inget annat att förlita sig till än sin egna fysiska förmåga som skall generera den exakta rörelsen till perfektion vid givet tillfälle. På 80 talet kom reklamen Spola Kröken på Sveriges kelgris Tre Kronor. Då hade de flesta av dessa atleter ett hyggligt jobb vid sidan av sin idrott, med undantag för några extremt få som kunde livnära sig via internationellt spel.

Idag har ganska halvmediokra idrottare, agenter, fysioterapeuter, mentala coacher, specialister inom sin specifika gren, hälsorådgivare, listan kan göras lång. Varför det, jo för den enkla anledningen att prestationen kräver det. Inte minst så påminner dessa ”rådgivare” sina atleter att vila är en aktivitet! Tillbaka till företagsvärlden och utvecklingen, vilken högpresterande, eller någon med en psykisk diagnos, eller någon med en förändrat familjesituation (exempelvis påök i familjen) har överhuvudtaget någon form av support som en idrottsperson har? Varför det är så är ganska enkelt, en idrottsperson är sin egen chef över sitt egna företag – sin kropp.

När lönsamhetskraven skruvas upp, produktiviteten förväntas ökas, sociala livet är något helt annat än förr så hänger inte företags operationella modell ihop med dagens krav Metaforiskt uttryck, Tre Kronor hade inte varit en toppnation om spelarna fortfarande hade krav på arbete vid sidan av sin idrott. När enkla fysiska tester idag genomförs på högpresterande personer inom yrkeslivet eller vanligt hederligt folk, som gör sina aktiviteter hos arbetsgivaren är det anmärkningsvärt vad resultaten avslöjar. Påslaget av Kortisol, det som skapas när människor engång i världen utsattes för fysisk fara, ett resultat av adrenalinpåslag är oftast väldigt högt, i en värld där vi väldigt sällan behöver oro oss för fysisk fara. Höga värden leder enligt forskningen till ökade inflammationer i kroppen och sedan är spiralen igång.

Ett av det vanligaste fenomen som man möts av inom företagsvärlden är att dessa högpresterande individer dessutom oftast tenderar till att vilja vara perfekta med familjen eller med sina intressen. Så beaktande är att en person som stressar på jobbet med högt adrenalinpåslag ironiskt nog ofta går till en personlig tränare eller utför annan fysiskt aktivitet som driver upp sin puls till högt arbetstempo. Resultatet är slående för dagens samhälle, och precis likställt med fruktkorgens införande i företagsvärlden, där man byter ut några ”ohälsosamma” godisbars mot en och annan god vitamin, men effekten och totalen är näst intill den samma av volymen kolhydrater kopplat till socker (fruktsocker eller vanligt socker gör kroppen ingen skillnad på). Kroppen gör heller ingen skillnad på adrenalinpåslaget om du tränar någorlunda högintensivt eller om du stressar på jobbet. Det du tränar på är att klara av att stressa ännu mer! Det här är idag en av företagens största utmaningar, att förstå hur man skapar en produktiv arbetsmiljö som innefattar individens psykiska och fysiologiska status.